Fästning Möt den tunga ryssen

Att resa viktlös kändes konstigt för alla. Drönarna reagerar positivt på att få dem över ökenavståndet. Om inte i en långsammare takt än förväntat. Att bära dem i acceptabel hastighet var nödvändigt. När det värmdes upp kändes vinden som den passerande luftströmmen förde fram bra. De expanderade längre än de någonsin hade gjort innan de fick en glimt av möjliga nya räddningsmål. Ska de överleva nästa dag eller så.

Fler rymdskepp utspridda. Mindre fartyg av olika varianter. Mer tekniskt Jack övervägt. Möjligen en kraftkälla som James behövde för att få upp sitt eget hem en dag. Ett annat lastfartyg, det här ser ut att vara mycket nyare. Transportera mer modern last. Saker de verkligen behövde för att överleva. Till och med en Apache-helikopter vilade ovanpå en ensam sanddyn på sin sida. Blir så konstigt att se en 10-växlad cykel övergiven i sanden. Det var fantastiskt hur många saker som försvunnit genom historien och hamnade här. Hur länge de hade varit här var någons gissning. Ändå verkade de flesta i rimligt skick.

Rörelse mot norr drog Jacks uppmärksamhet. Ett litet dammmoln böljade upp. Inte tillräckligt stor för att vara en sandstorm. Nästan som om man ser ett enastående rörligt föremål. Jacks ögon var bra men inte så bra att han kunde se så långt ut. Leerande till höger om honom ropar han, "Greta. Titta norrut. Det finns ett dammmoln. James gav dig teleskoplins. Jag vill att du ska se om du kan se vad som rör upp öknen."

Greta Winston försöker att inte bli luftsjuk erkänner översten och kastar blicken åt vänster om henne. När hon täcker pannan från solljuset genomborrar hon milen plus genom att låta sin fiberdräkt förstärka blicken.

"Ser ut som en av de där stora ödlorna. Går på två ben."

"Samma sort?" Malcolm ropar över axeln.

"Tror inte det Malcolm. Huvudet ser annorlunda ut. Frambenen är kanske små jämfört med bakbenen. Många tänder dock."

"Dinosaurie." Jack grimaserar, "Det är åtminstone en bit bort.Antagligen precis kommit hit nyligen, annars hade den svalt vid det här laget. Inte mycket här ute att äta."

"Låt oss hoppas att den inte får doften av boskapen." Madigan Ridge påpekar, hennes tanke gör Greta nervös.

"Låt oss leda den i vår riktning. Om den är god och hungrig kan vi ge den en huvudrätt. Vampyr Scooby snacks." föreslår Elle.

"Inte dum idé. Så länge vi inte finns på menyn." Jack nickar, "Do the honors Elle. Skapa lite ljus och få dets uppmärksamhet."

"På tal om ljus." Sophia tar upp: "Vad hjälper en dino att äta dem när dagsljuset gör dem till aska?"

"Vår tur att det är en växtätare." Malcolm huffar.

"Störning åt båda hållen." Jack erbjuder: "Kan lika gärna använda alla fördelar vi kan uppbringa. Stänger på 45 miles människor. Håll utkik efter en oljetanker."

Gaicazar beundrade Jacks strategi. Han skulle också ha använt besten på något sätt som var nödvändigt för att jämna ut sina odds. På sin tid hade han sett många saker. Använt många människor. Krig var krig. Att anpassa sig till alla möjligheter skulle alltid stå på agendan.

Elle höjer armen och experimenterar med sin helande arm som nu är belagd med diamant. Genererar ett blinkande ljus som var tänkt att vara en fyr. Hon älskade sina nyfunna förmågor mer och mer. När hennes arm blev irriterande vände de andra sig bort från henne.

Greta ville dock att hennes lins skulle skugga hennes ögon mer. Icke traditionella solglasögon. Hon undrade vad det var med Jack och Malcolms mörka glasögon. Nu fick hon en idé.

"Jag tror att du gjorde det Elle. Den där ödlan ändrade kurs. Jag tror att han tar efter oss."

"Jobb klart." Elle rynkar sig.

På sex mil bort börjar de se sanden bli mörkare i nyansen. Nästan som om den hade dött och höll på att vissna. Ett säkert brandtecken på oljespill. En massa mängd alltså. Jack undrade hur brandfarlig oljan var efter att ha legat i så många år. Allt han visste just nu var att luften blev skarp. Doft av död i form av råolja. Inte mycket skulle kunna leva i den här miljön. En bra anledning till att vampyrmodern Lilith valde sitt bo här.

"Velchek fram. Big Tanker åtminstone. Måste vara det." Jack bekräftar.

"Glad att vi kan läsa ryska." Elle morrar, "Halsband kommer väl till pass."

"Tror du att marken går att gå på Jack. Inga fotspår någonstans jag kan se." Mal undersöker ju närmare de kommer.

"Så många år som det här har varit här skulle jag säga att marken är torr. Kan ha varit en tjärgrop någon gång i det förflutna." Jack antar, "Madigan. Vill du sätta dig ner och kolla den teorin. Om du sjunker kan du alltid spöka och komma ur det lätt."

Madigan viftar med sitt samtycke och beordrar sin drönare att sänka ner henne i det oljebakade landskapet. De första fotfallen på väldigt länge. Smutsen hopade sig under henne men stödde lätt hennes nu återlämnade vikt.

"Ser bra ut Jack."

"Okej. Låt oss gå in till fots och göra lite områdesbesiktning. Mal. Gå inte stort förrän jag säger det till dig också. Vamps är förmodligen alltför känsliga för vibrationer. Våra egna fötter kanske ger oss bort. Du går stor och de vet för vissa."

"Gotcha, överste. Kanske vill berätta det för Barney. Han kommer förmodligen inte att ta lång tid att komma hit."

Jack hade glömt det annalkande odjuret från juratiden. Det kan vara dåligt. Naturligtvis om det var efter mörkrets inbrott kunde Dino vara bete. Mörkret var dock timmar bort. Det skulle han räkna med.

"Elle. Bryt blixtljuset. Låt honom fortsätta på det här sättet av sin egen nyfikenhet. Greta. Fortsätt att övervaka det. Om det bestämmer sig för att ändra riktning återfå uppmärksamheten. När det närmar sig skicka ut två drönare med gravitationsorder att hålla Godzilla inne. kolla tills vi behöver honom."

"Kan vara en hon." Greta huffar.

"Det. Spelar ingen roll Kansas." Elle ingjuter.

"Gaicazar. Din odödlighet kommer att märkas ju närmare du kommer. Jag vill att du stannar kvar tills vidare. Jag signalerar dig när saker och ting eskalerar. Låt oss hoppas att vi kan öppna den här plåtburken på vid gavel och låta solen skina in. Låt oss vända oddsen till vår fördel."

"Som du önskar min vän."

Antonaeus gillade inte att ta order men han visste att Jack hade rätt. Han ville verkligen inte vara en långtidsmiddag igen.Även om hans bepansrade stat kan sätta en kramp i deras plan att göra det.

"Maddy. Fasa in försiktigt och undersök vad vi har att göra med. Tysta om du inte har något val. Kommunicera med oss ​​utanför inte inne. Återigen, om det inte finns något val. Om du ser Verago gå ut snabbt. Kom ingenstans nära honom eller så kan han få dig. Jag tror inte att vi har sett hans fulla potential. Låt oss bara hoppas att Sophias små kompisar kan störa oss."

"På väg överste." Maddy spökar och driver bort från sina drönares fångenskap.

"Sophia. Du måste luta dig tillbaka också. Med Amuletten nu en del av dig är det säkert att Verago och Lilith kan känna att du kommer. Låt oss bara hoppas att de inte redan har gjort det."

"Mina vänner säger till mig att de inte har upptäckt mig ännu. Jag gräver den här kommunikationsnivån över avstånd." Sophia svävar.

"Malcolm. Låt oss du och jag smygfluga förbi. Vi vet att ingen av vamparna kommer att vara utanför men låt oss se om vi har några fällor som kan äventyra någon av oss. Håll dig uppe. Inga fotfall så nära skeppet tills det blir nödvändigt. Som Maddy tystnar vi. Endast handsignaler."

"Rakt bakom dig Boss."

Guidade av de skyhöga drönarna separeras Jack och Malcolm för att Psp-vänliga porrsajter tankern från för till akter. Var och en tar sin sida. Madigan fasar igenom skrovets exteriör för en inre spaning. Alla skulle behöva vara i tyst läge. Ett litet felsteg kan leda till en värld av problem senare. Vampyrer som har levt i århundraden skulle utan tvekan ha några säkerhetsåtgärder på plats. Det och det var fortfarande svårt att mäta vad de stod emot med Verago. Ingen, till och med Gaicazar, visste vad en ängel verkligen var kapabel till. Även en fallen. Med en miljard mikroskopiska parasiter i sig under sin kontroll och en förnyad odödlighet. Inget att berätta vad han kunde kasta på dem som de inte var medvetna om.

Jack går solo i riktning mot norr noterar noll rörelse. Tankern verkade i mycket gott skick.Inga egentliga strukturella Sneaker fetischblogg förutom dess nedre bassäng. Där det stora brottet som gjorde att dess flytande last bildade ett skuggigt hav runt fartyget. Det övre däcket och alla kommunikationstorn såg robusta ut. När han tittar närmare på fönstren till Shemales som ser sexiga ut när de röker inser han att de rökt över.

Självklart för att skydda dem från solljus. Frågan var om det fanns vakter utplacerade även i dagsljus. Säkerligen inte. I varje krig fanns det dag- och nattvakter. Detta var förmodligen inte annorlunda. Om det fanns en vakt var det redan för sent. Han flög direkt mot den.

I aktern på fartyget mötte Malcolm också en förmörkad uppsättning fönster. Några av dessa var dock krossade. Ändå höljt av böljande filtar. Åldrande tyg med små trasor i som kan tänkas släppa igenom solljus tillräckligt mycket för att skada en vamp. Mal ansåg att just den utkiken troligen var ledig. Något annat fångade hans blick. En tillsats av plexiglas svävade trettio fot mot mitten av däcket. Det var klart som dagen att se igenom.

"Växthus. Vamps är inte vegetarianer. Vadå?" Malcolm funderade när han noterade rörelse inom sig. Han säger åt sin drönare att ta honom lägre och kommer in för att se bättre.

Gömde sig bakom allt som gav honom skydd från att bli sedd. Gör sitt bästa för att inte röra däck eller något annat.

Inne i växthuset rörde sig om en ensam gammal man med tråkigt hår. Måste vara i 80-årsåldern. Ändå verkade ganska pigg. Han var aldrig en vampyr på grund av att han omfamnade solen. Hur lyckades den här killen överleva här ute ensam. Bor precis på toppen av helvetet på jorden. Han behövde informera Jack.

Madigan fastnade för skuggorna i hennes inre resor. Hittills hade hon inte hittat något. Inte en enda kropp någonstans. Rum efter rum. Hall efter sal. Allt som återstod var själva stridsvagnarna. Ska hon riskera att gå ner i dem. Inte för att de kunde röra henne i det här tillståndet om inte Verago själv kunde nå ut och utmana hennes förmåga. Hon bestämde sig för att ta risken.När hon försiktigt sipprade genom stålramen gick hon in i tanken. Det överlägset största rummet i hela fartyget. Väl inne i kammaren vände hennes ögon sig till mörkret när hennes förmågor steg. Stöt efter chock. Tusentals slumrande vampyrer. Inga tecken på Verago eller Lilith själv. Var var de?

Tyst fortsatte Maddy hela tanken tills hon hittade en catwalk ovanför dem. Där valde hon att Fästning Möt den tunga ryssen dess väg mot en avlägsen dörröppning. Så fort hon kom fram till dörren fanns ett litet babordsfönster i den. När hon väljer att kasta en blick innanför fasning får hon sitt livs chock. Nästan synkroniserad när hon kikar in i ett annat ansikte kikar ut. En med ett uppdrag till hands.

"Sabbat?" Maddy inser utan att tala. Alabastskönheten höll ett finger mot sina läppar för att förbli tyst. Pekar sedan åt vänster om henne på ett stort skal i ett stålrum. Maddy använder sitt eget finger för att peka på rummet för att bekräfta att hon föreslog att hon skulle resa dit. Kunde man lita på Sabbath. Tänk om det här var en fälla?

Ödet hade det. Madigan Ridge skulle ta risken. När hon lättar undan glider hon lätt genom väggen. Väl på andra sidan känner hon sabbatens ankomst. Även ansikte mot ansikte påminner den brittiska bedövaren Madigan om att vara tyst. Hennes hand gör rörelser och uppmanar Maddy att ta hennes hand. Det blev en lek med charader för att få spöket att förstå vad hon ville ha av henne.

Till slut sträckte Madigan Ridge ut handen och förde försiktigt in sin hand i Sabbaths innan hon ändrade flickans molekylära nivå och gjorde henne spöklik också.

"Tack för att du förstår mig." Sabbath talar telepatiskt, "Vi kan inte riskera att bli hörda. I det här tillståndet kan inte Verago eller mamma ta upp våra tankar. Jag var rädd att du inte skulle komma. Ändå visste jag att Cameron var familj. Det hade du också. Jag tror att Cameron fortfarande lever. Inom Verago. Jag såg det i Veragos ögon. Cameron kikade ut på mig i tysthet. Som om han försökte kommunicera."

"Du har rätt.Cam är instängd men Verago är omedveten om att han är ett hot. Varför är du naken?"

"Verago försökte våldta mig. Mamma ingrep. Det och min syster. Vi måste trampa försiktigt. Kan du ta in mig i min systers fängelse?"

"Jag kanske borde fylla i Jack först. Innan vi gör det."

"Det finns ingen tid. Skulle Verago komma in i Lilys livsmiljö Bästa stolar för vuxna segelflygplan allt gå förlorat. Hans nyfikenhet växer. Snart kommer inte ens mamma att kunna hålla honom på avstånd. Bara hans barn kommer att hindra honom från att komma in."

"Barn?" Maddy såg hemsökt ut.

"Ja. Mamma och Verago är far till ett barn. Det har redan inträffat. Avkomman växer inom henne."

"De jobbar snabbt. Stackars Cameron."

"Mamma är den första vampyrhonan. Graviditeten för en vampyrdrottning är mycket annorlunda än vi som människor. Som en människa var jag en gång. När det är frösatt kommer barnet att mogna inom några dagar. Födelse kommer snart."

"Detta gör att barnet inte bara är Veragos. Det är också Camerons. Herre Gud."

Sabbat kunde bara blänga på den oundvikligheten. Det hade inte fallit henne in på korspollineringen av de två. Hade mor insett denna möjlighet. Skulle det inte fläcka Veragos härstamning. Inga svar lätt Sabbath klamrar sig fast vid Madigan med en gnutta oro.

"Snälla jag måste träffa min syster. Det har varit så väldigt länge."

Bedjande ögon på en vampyr var en häftig syn. Även för en som hade ett flimmer av en själ inom sig. Bara det håller en sken av mänsklighet helig. Hur kunde Madigan säga nej till henne. Hon bad bara att inget skulle gå fel. Jack hade ingen aning om att hon skulle behöva hjälp.

"Visa mig var jag kan hitta din syster." Smala passager bortom tankarna ledde nedåt. Det var uppenbart att en del ombyggnad hade gjorts. The Vampire Hilton hade renoverats för att maskera deras ledares bo. Mörkret blev mörkare.

Utanför mötte Malcolm upp Jack. Svävar sida vid sida Mal berättar om sina upptäckter.

"Tänker inte tro den här översten. Det finns ett grönt hus baktill på tankbilen. Någon gammal kille jobbar i det. Han är inte en vamp."

Jack spänner ihop ögonen, förbryllad över avslöjandet, "Det här blir bara konstigare för varje dag."

"Vågar vi närma oss killen. Jag menar hur fan överlever han när alla dessa vampar inte blöder honom torr?"

"En annan odödlig kanske. Men en som de av någon anledning lämnar ifred?"

Mal rycker på axlarna, "Vi kan alltid låta Maddy närma sig honom som en spöke."

"Hon har inte kommit tillbaka än." Han biter ihop tänderna bakom pressade läppar, "Jag hoppas att hon klarar det. Gå och hämta Greta. Vi kan få henne att glida in osynlig. Hennes kostym döljer ljudnivå och doft. Hon kanske kan lära sig något."

"Bara om den gamla torskan babblar." påpekar Mal.

"Sant. Har du några bättre idéer utan att varna Verago och Big Momma?"

"Nej. Jag går och hämtar henne och visar in henne." Mal hälsar sedan glider iväg. Drönaren guidar honom tillbaka till Sophia och Greta.

"Varna henne att inte engagera sig i kommunikation. Vi måste hålla det här så tyst som möjligt."

"Fick dig."

Mindre än tio minuter senare anslöt sig Greta Winston till Malcolm i hans rekon. Att bestämma hennes bästa in- och utträdesstrategi. Rädd men kände ett syfte med gruppen gjorde henne upphetsad. Ett tag nu hade Greta fallit på depression efter att ha fått sina krafter. Nu med livsfiberdräkten som hjälper henne att behålla de förmågorna som hon kände sig redo. Vem visste att en cowgirl från Kansas 1873 kunde leva den här typen av liv?

Osynlig släpps hon av på däck lätt av drönaren. Hennes kostym absorberar ljudet och vibrationerna från hennes fotsteg. Om inte Vamps var på en nästan obefintlig frekvensnivå borde hon gå obemärkt förbi. Ändå, för varje steg som togs, gnisslade hon på tå och gnisslade tänder förberedd på ett oväntat knarrande ljud. Hon lärde sig fortfarande sina förmågor som de var. När hon når fram till plexiglaset i det stora växthuset kikar hon in i. Den gamle mannen hade ryggen vänd mot henne. Hon hörde honom prata med sina växter. Något konstigt språk. Hennes översättarkrage dechiffrerar bitar av en nästan okänd dialekt. Kragen kom väl till pass.

"Berömmer hans växter. Kläder ser gamla ut. Fan, han ser gammal ut.Ungefär som utanför Bibeln. Hur i helvete har han överlevt precis ovanpå detta otäcka bo?", funderar Greta.

När hon smyger sig runt efter en bättre utsiktsplats ser hon honom vända sig i takt som om han letade efter något. Det var då hon insåg att mannen inte hade några ögon. Han var blind. Awe fick Greta att fråga vad han gjorde. Kunde han höra henne. Säkerligen inte. Lukta henne. Inte om kostymen gjorde sitt jobb. Så hur?

Hon tittar på honom skynda mot dörren och stannar innan han kliver över tröskeln. Som om man kliver ut för frisk luft. Inte i denna oljedränkta miljö. Stinken var som ett helvete. Ändå ville hon ha en bättre titt på hans ansikte så valde att göra ett djärvt drag. Hon går försiktigt till kanten av växthuset och tittar runt hörnet. Därmed mumlar mannen med lång vit man och lika utsträckt skägg.

"Du är ny." Hon hör honom säga.

Fryser i takt sväljer hon torrt. Posta berättelser om orgasmtortyr att han inte hade känt henne. Tyvärr inte fallet. Han flirar mot henne som om han ser henne ansikte mot ansikte. Ett leende dyker upp med knotiga tänder. Vilka få han hade kvar.

"Det är helt okej. Jag menar att du inte skadar dig. Step up Child."

Greta ville kissa på sina byxor. Orolig hennes första tanke var att komma därifrån. Hennes andra var att stanna och lära sig så att hon kunde rapportera tillbaka till Jack. Ändå fick hon order om att inte engagera sig.

"Var inte rädd. Jag är bara en äldste med mål. Det är bra att känna närvaron av en annan som inte har avlidit. Har Gud sänt dig för att hjälpa mig att fly från detta torterade land?"

Greta bröt ett löfte. Beslutar att gå närmare och möta mannen. Hans händer lyfter och darrar våldsamt. Sökande. Grinande med möjligheten till någon att prata med.

"Vem är du?" Greta viskar.

"Ah. Där är du. God dag. Jag vet att det är dagen, solen säger det till mig. Om inte skulle jag aldrig ha vågat mig ut. Vem är jag. Jag är Seth. Vem kan du vara?"

"Hej Seth. Jag är Greta. Hur överlevde du att bo här. Så dålig plats."

"Bara om du går ut på natten.Jag är smartare än så." Han skrattar och visar sin ålder.

"Hur länge har du varit här?"

Han funderar över tanken som smeker hans långa skägg, "Jag fruktar att jag har förlorat tid. Jag är osäker. Förlåt en gammal man."

"Självklart. Du har kläder som ser riktigt, riktigt gamla ut. Var kommer du ifrån?"

Han ryser och höjer sedan handflatorna uppåt till sidorna. Vrider sig försiktigt i takt och rycker till, "Varför här såklart. Där mina föräldrar födde mig. Bara jag bor här nu."

"I den här lilla trädgården?"

"Den var mycket Heather Brooke Anal. Mycket, mycket större. Bara Edens jord är jag rädd."

"Vad. Eden. Som i Edens lustgård?"

"Edens trädgård. Den här arken du står på har kvävt trädgårdens. Jag lyckades rädda mina vänner här och höll dem vid liv. De mörka fruktar smutsen. Den vidriga vätskan som föll över Eden har förstört trädgården nedanför. Modern har valt att bo bland det smutsiga landet. Mitt hem är rent. De kan inte komma in. Gud ger mig allt jag behöver."

"Vad hände med dina ögon?"

"Jag kunde inte vittna för omvärlden. Jag plockade ut dem. Allt som inte fanns längre är. Spara här."

"Så du säger att du bor i Eden. Det här ser genom skydd." Greta hade svårt att tro.

"Åh ja. Där min mor och far föddes. Där alla mina bröder och systrar föddes."

"Var är de?"

"Alla borta. Gud sände bort dem. Bara jag är kvar."

"Varför bara du?"

"Utvald antar jag. Gud bad mig att göra det."

"Gud bad dig stanna här i Eden?"

"Det gjorde han verkligen."

"Har du pratat med Gud en mot en?"

"Han har ett stort sinne för humor." Seth musar.

"Seth i Bibeln var den tredje födda sonen till Adam och Eva. Är du han?"

"Det är jag. Kain var den första. Abel den andre. Jag hade hundratals bröder och systrar. Många av dem bor här med mig."

"Jag trodde du sa att du bodde ensam."

"Lev ja. Mina bröder och systrar är här i själen. Det är de som vårdar mina växter. Vi är Eden. Marken på vilken vi föddes. Av vilken vi dör. Jag är bara Vaktmästaren."

Greta försöker titta bakom honom på växtlivet. Vissa av plantorna var större än andra. Några vackra blommor. Andra bär frukt. Andra grönsaker. Ett ögonblick verkade det nästan som om de rörde sig. Bilden gav henne willy's.