Rolig Ass Novell

No-LIMIT-Rooms 01 engelska

Kumiho

förbi

Jepasch

Anteckning från författaren.

Jag skrev den här historien ursprungligen på tyska och översatte den sedan med deepl-programvara.

Om du stör dig på grammatiken får du gärna översätta den rätt själv. Jag har inte pengar att betala en professionell översättare för mina berättelser, som jag lägger ut gratis på nätet.

Under tiden finns det 8 delar, som jag antingen översätter vidare, eller lämnar på tyska, beroende på feedback här. Jag hoppas att du gillar det, även om vissa saker förmodligen inte är begripliga på grund av kulturella skillnader om du inte växt upp i Tyskland. Men jag svarar också gärna på förståelsefrågor. Ha så kul!

Prolog

Min mobiltelefon ringde. På Fan u Instrumental såg jag att det var Nadine. "Hej Nadine, hur mår du?" Jag svarade.

"Hej Laura." Hennes röst lät pressad, hon mådde inte bra, det kände jag direkt. "Jag behöver din hjälp."

Det lät allvarligt. Förskräckt frågade jag. "Vad är det, är det problem, har de hittat dig, blir du förföljd?"

"Nej, inget sånt. Varför skulle de, jag har inte gjort någonting. Det är du som de vill ha. Det är annorlunda, jag tror att jag är gravid."

Tankarna rusade i mitt huvud. "Av vem. Kevin?"

"Naturligtvis från Kevin, vem mer?" Hennes röst nästan sprack.

"Jag är ledsen, jag menade det inte så. Det har bara gått nästan tre månader sedan han. "Jag avslutade inte meningen. Plötsligt såg jag scenen igen: Kevin och jag vid pokerbordet med cheferna, de maskerade och beväpnade männen som stormade rummet och skotten. Och Kevin, som plötsligt låg på golvet täckt av blod. Jag hade lyckats sluta tänka på det eller drömma om det i nästan en vecka.

"Ja, men först tänkte jag inte alls på det. Det måste ha hänt natten innan han dog. Sedan rusade allt ut. Begravningen, förhöret . jag registrerade inte ens att jag var försenad. " "Det brukade du också vara", påminde jag henne. Som tvillingsystrar hade vi oftast mens samtidigt."Om du blir hungrig igen kan det vara orsaken. Gjorde du ett graviditetstest?"

"Nej inte än. Jag ville prata med dig först. Jag är rädd."

"Självklart är du rädd. Men du behöver visshet. Det är ingen idé att gräva ner huvudet i sanden. Om du faktiskt är gravid finns det väldigt lite tid att fatta ett beslut."

"Ett beslut?" Hon lät förvirrad. Då förstod hon vad jag menade. "Du kan inte mena allvar. Kevin är död och hans barn skulle vara allt jag har kvar av honom."

Hon visste förstås att jag alltid hade tyckt att Kevin var en skitstövel, han hade fått in oss i det hela i första hand, men jag var delvis skyldig till hans död. Min dumma idé att ringa in polisen hade slutat i katastrof. Jag var tvungen att lämna universitetet och har varit under polisskydd sedan dess. Den som bråkar med den ryska maffian leker med sitt liv. Jag svarade henne så försiktigt som möjligt: ​​"Hej lillasyster, jag menade det inte så. Men innan du kan göra några planer för framtiden måste du vara säker. Ta ett test, eller hur?"

Hon nosade. "Ja, jag åker om en stund."

Efter vårt samtal kastade jag mig eftertänksamt på min säng. Nadine hade ett fast jobb, inte särskilt bra betalt, men tillräckligt. Hon hade en lägenhet och många vänner. Men kunde hon uppfostra ett barn ensam. Jag ansåg alltid att hon var min lillasyster, och inte bara för att jag var fyra minuter äldre Vintage ratt henne. Hon hade alltid varit mindre självständig än jag, tagit minsta motståndets väg, tagit upp en undervisning och underkastat sig den. Jag, å andra sidan, hade alltid stått emot. De kunde knappt kontrollera mig i hemmet. Ändå, eller kanske på grund av det, klarade jag min Abitur, fick antagning till universitetet och var på väg att ta mina prov. Under tiden tjänade jag dock redan mer pengar på mitt deltidsjobb än jag någonsin kunde tjäna som akademiker i lärarföretaget. Jag förtjänade det, jag rättade mig. Det var över sedan jag bodde i den här statliga lägenheten. Ingen inkomst, inga studier, ingen examen.Jävla poliser och byråkrati. De hade lovat allt, förutom att jag skulle få hjälp snabbt och obyråkratiskt efteråt. De sa inte det, av goda skäl. Jag var fast här och kunde inte komma längre. Långt från mitt universitet, långt från min syster och mina få vänner, långt från min scen. Det tog inte lång tid för min telefon att ringa igen. Hon måste ha skyndat sig. "Redan färdig?" Jag steg upp. Högljudd andning i kön. "Nadine, är du okej?"

"Hej Laura", svarade en obekant mansröst, med en alltför tydlig rysk accent. Chocken gick in i mina lemmar, min mage knöt ihop sig.

"Vem talar, var är Nadine?" Jag lyckades prata lugnt med svårighet och inte låta min stigande panik visa sig.

"Vi har dem nu. Hon kommer att betala av dina skulder, det kommer inte att vara trevligt för henne."

Det stod direkt klart för mig vem som menades med "vi". "Hon har ingenting med det att göra, släpp henne. Jag drar tillbaka mitt uttalande också." Min panik bröt igenom.

"Det är för sent för det. Blod måste betalas med blod. Men om du överlämnar dig till oss släpper vi din syster."

Jag var inte så naiv. Ändå: "Jaha, jag gör det, jag kommer. Men ge mig det innan, jag vill veta om hon är okej."

Det tog bara sekunder innan jag hörde Nadines panikslagna röst: Hon pratade engelska, jag antar att hon hoppades att kidnapparna inte förstod.

"Laura, gör det inte, de kommer att döda oss båda, hörde jag. De visste inte att jag förstod ryska." Hennes röst stannade abrupt och någon täckte hennes mun.

"Vi väntar dig i Berlin i morgon kväll."

Samtalet var över.

Jag behövde inte få veta var i Berlin. Klubben fanns fortfarande, och tillhörde säkert fortfarande dem, även om den ena chefen var död och den andre i fängelse. Naturligtvis skulle de inte gömma Nadine där. Jag ägde ingen bil. Jag behövde ingen i Berlin, jag hade inte råd med en här. Tågresan till Nadines bostadsort tog ett tag. På vägen ringde jag min kontakt och beskrev vad som hade hänt.När jag kom till hennes lägenhet var polisen redan där. Det enda de hittade var deras kasserade mobiltelefon och ett tappat, oöppnat graviditetstest.

1 Hyreshuset

Redan Fusk i Down Hill Domination jag klev av tåget strax efter klockan åtta satt min blus fast på ryggen. Det var över trettio grader, och tåget var inte heller riktigt luftkonditionerat. Jag hade fortfarande nästan två timmar kvar till mötet. Jag bestämde mig för att gå och ta en titt på utsidan av byggnaden innan. Det behöver inte sägas att jag var nervös, för det berodde på om jag någonsin kunde se min syster igen. Och ja, jag hade också en sjunkande känsla i magen.

Denna stad var helt olik Berlin, och inte bara för att det fanns kullar som gränsar till den. Jag stannade till vid ett bageri och unnade mig en liten frukost. Som tur var förstod försäljaren högtyska, så mycket för reklam. Hon visste inte vad hon skulle göra med Schrippen först, men hon var bekant med semlor.

Med kaffekoppen i ena handen och mackan i den andra gick jag sakta runt kvarteret i hyreshuset. Eftersom det var i centrum rullade trafiken bullrigt förbi. Ett lugnt läge var det inte. Det fanns bara en ingång på framsidan, med en spegeldörr. Inget företagsnamn angav byggnadens syfte. En uppfart ledde till ett underjordiskt garage, men det var uppenbarligen bara tillgängligt för besökare och boende. En bommad grind blockerade ingången. Medan jag åt rullen såg jag ett fordon köra in där. Den stannade framför porten och utan någon uppenbar anledning lyfte gallret och avslöjade uppfarten. Så fort bilen kört igenom stängdes gallergrinden genast igen. En gul varningslampa visade att man inte längre borde röra sig genom den. Så du kunde inte enkelt ta dig in eller ut ur byggnaden. Bortsett från det var det helt oansenligt. Via en sidogata nådde jag baksidan vid parallellgatan.Men det verkade finnas en helt annan byggnad, som uppenbarligen inte hade något med hyreshuset att göra. En bistro, ett bageri, läkarmottagningar och små butiker fanns i denna husrad. Var och om hyreshuset hade en annan ingång, eller utgång kunde jag inte se. Jag visste dock genom Holger att det måste finnas en här. Till det fortsatta sökandet återstod dock ingen tid för mig. Jag slängde mitt skräp i en papperskorg och gick tillbaka till entrén.

Det fanns varken brevlådor eller en rad dörrklockor vid entrén. Istället bara en enda klockknapp, utan namnskylt. Det fanns ett elektroniskt dörrlås på dörren, som tydligen kunde öppnas med ett magnetkort. Efter att ha sneglat på klockan på min mobiltelefon tog jag mod till mig och gick upp för de två trappstegen till entrén. I dörröppningen mötte min spegelbild mig: en normal ung kvinna på 26, inte oattraktiv, med ljusbrunt, medellångt hår och blå ögon. Och en blus kladdig med svett, över blå jeans och med höga klackar. Innan jag ens hann ringa på klockan hörde jag ett elektriskt surr och dörren öppnades utåt. En ström av kall luft rusade mot mig; huset var luftkonditionerat. När ingen kom ut ens efter tre sekunder bestämde jag mig för att dörren förmodligen hade öppnats för mig. Jag hade dock inte kunnat se en övervakningskamera någonstans på byggnaden. Förutom förstås vid ingången till garaget under jord. Bestämd klev jag in genom dörren som stängdes tyst bakom mig.

Bakom ytterdörren väntade mig en rymlig lobby med en reception till vänster. En dörrvakt log mot mig på ett vänligt sätt med ett frågande uttryck i ansiktet.

"God morgon. Du måste väl vara fru Blauert?"

Jag blev förvånad ett ögonblick, men nickade sedan tillbaka på ett vänligt sätt.

"Äh, ja. God morgon. Hur visste du det?"

"De är på min lista. Vänta, jag ska låta chefen veta att de är här. Hon vill visa runt dem personligen.Om du vill ha tålamod ett ögonblick, snälla?"

"Ja, tack. - Uhm, ursäkta mig: friska upp mig lite snabbt. Jag kom precis hit, och tåget var inte riktigt luftkonditionerat."

Den relativt unge mannen nickade förstående. Han kanske knappast är äldre än mig och såg ganska atletisk ut, absolut inte den vanliga portertypen. Hans kostym passade också perfekt, inga billiga grejer som ordningsvakter brukar ha på sig. När han höjde armen för att peka i en riktning märkte jag att hans överarm fyllde ut kavajen fint. Han verkade träna styrketräning.

"Men självklart. Där, precis bakom dem finns toaletterna."

"Tack!"

Jag försvann genast genom den angivna dörren. Rummen var ljusa, rena och luktade gott även om de inte hade några fönster. En stor spegel ovanför ett generöst handfat gjorde att jag kunde göra om min makeup. Tyvärr hade jag inte tänkt på att byta kläder. Därför tog jag bort min blus och bh, tvättade bålen och torkade mig med hushållspapper innan jag klädde på mig igen. Efter en sista, letande blick i spegeln gick jag tillbaka till lobbyn.

När jag kom in i lobbyn igen stod en svarthårig, medelstor kvinna framför receptionen. Hon var klädd i en smakfull vit kostym, pärlhalsband, pärlörhängen och extremt högklackade skor, som jag är säker på hade varit lika dyra som hennes klänning. Hon kanske är lite kortare än mig, men hennes skor kompenserade för det. Jag uppskattade att hon var i början av 40-årsåldern.

Hon bar perfekt smink, som framhävde hennes vackra ansikte, men som ändå inte fick henne att se tjejig ut. Hon kunde ha blivit VD vid vilket styrelsemöte som helst i ett stort företag.

Med handen öppen kom hon för att hälsa på mig. "Åh, god morgon Johanna. Jag heter Rebecca. Jag är glad att du hann i tid. Får jag bjuda på lite förfriskningar innan turnén, kaffe kanske?"

Jag tog tag i den framsträckta handen. Hon hade ett förvånansvärt stadigt grepp för en kvinna och vände upp handleden något medan vi skakade hand. En gest jag visste hur jag skulle tolka.Den här kvinnan var en dominatrix!

Hennes diskreta parfym, som absolut inte heller hade varit billig, trängde behagligt in i näsan. Denna kvinna utstrålade makt, rikedom och självförtroende. Hon var utan tvekan den högsta chefen här.

Jag blev förvirrad ett ögonblick, för jag hade inte förväntat mig att bli hälsad av chefen själv direkt. Var det seden här?

"God morgon. Tack, nej. Jag har precis ätit lite frukost på vägen hit. Men blir alla potentiella kunder här uppvaktade av chefen själv direkt?"

Hennes klockliknande skratt fyllde lobbyn.

"Vad mer skulle en chef behöva göra hela dagen?" Hon blinkade för att visa att hon skämtade.

Pliktfullt log jag. Ändå undgick det mig inte att hon inte hade svarat tydligt på min fråga.

"Kom nu, jag ska visa dig lägenheterna i fråga. Och du kan ställa fler frågor till mig då."

Med en inbjudande gest pekade hon på hissen.

Efter att hon visade mig de vanliga lägenheterna, gillerummen och spaavdelningen tog vi överraskande hissen ner till källaren.

"Källaren har flera underjordiska nivåer", förklarade hon för mig i en lugn ton. "På första våningen hittar du rummen för tvättstugan, sopkärlen och allt som fastighetsskötaren behöver. Om du äger en cykel kan du säkert förvara den där också. Men mer intressanta är nivåerna nedan. ."

Jag tittade på knapparna på hissen, som bara visade en källarvåning och nivåerna första våningen till 5:e våningen.

Hon lade märke till min blick. "Nej, här finns inga knappar för de nedre källarplanen."

Frågande tittade jag på henne.

"Fundrade du inte över sekretessavtalet du var tvungen att lämna tillbaka?"

"Något!", erkände jag.

"Jo, vårt hus är - i princip - fullt lagligt. Vi hyr ut lägenheter, tillhandahåller tekniska tjänster till våra hyresgäster. Även investerings- och skatterådgivning. Narkotikamissbruk och prostitution i huset tolereras inte, och leder till uppsägning av ett hyresavtal utan lägga märke till.

Otåligt vinkade jag av det: "Jag kan katalogen, annars hade jag inte varit här. Dessutom är jag varken ny eller oerfaren Jag vill knulla en tjej webbkamerabranschen. Konkurrensen är hård, vinsterna är låga, så vad motiverar absurt höga priser för en lägenhet här. Om inte en bekant hade tipsat mig om att jag kunde tjäna en förmögenhet här så hade jag skrattat bort det."

Den här gången höjde hon på ögonbrynet. "Det här stället är specialiserat på fetisch."

Jag väntade.

"Och S&M."

"Ja", inflikade jag otåligt, "jag är medveten om det."

"EXTREM fetisch!" förtydligade Rebecca. "Vi har våra egna läkare i huset, 24/7 jour utan några frågor. Vi har studiorna för No-LIMIT-Rooms här!"

Förvånad tittade jag på henne: Så DET var det. Självklart kände jag till hemsidan. En Insex-efterträdare, hård BDSM-porr för rika kunder. Jag hade inte haft råd med ett medlemskap än, men det fanns bilder och videor av det som cirkulerade fritt på nätet.

"Seriöst. Här i Tyskland?" Min ton förrådde tydlig misstro. "Och myndigheterna tolererar detta?"

Rebecca skrattade högt.

"Hälsoavdelningen är här regelbundet, vi har haft polisrazzior här, och skatteutredningen också. Jag kan verkligen bara rekommendera att varje hyresgäst håller sina böcker rena. Från vår sida är allt lagligt tills." hon tvekade, ".naturligtvis på rummen. Tillvaron här är inte känd för myndigheterna, och skulle det bli känd för dem, skulle det naturligtvis vara slutet på den här platsen."

"Den här platsen?", inflikade jag frågande.

"Självklart finns det flera platser. Rummen är internationella. Modeller från andra länder och kontinenter behöver inte nödvändigtvis resa till Tyskland för att dyka upp i Rummen. Vilket naturligtvis också gör det lättare att hålla studioplatsen hemlig.

"Men det finns Publik-sessioner med livegäster. De måste känna till platserna, eller hur?"

Rebecca skrattade. "Okej, jag ser att du känner till rummen. Gästerna känner till länderna, i bästa fall regionerna, men inte de exakta platserna", förklarade hon."De körs runt i stängda fordon i timmar innan de kommer till destinationen. Vissa sessioner hålls också i specialhyrda rum eller teatrar. Den exakta platsen för studiorna hålls för insiders."

Jag fick lite ont i magen. Rebecca tittade på mig.

"Rädd?" frågade hon, "Du undrar varför jag bara berättar platsen nu?"

Försiktigt nickade jag.

"Du var inbjuden. Det bor ingen här som inte har blivit inbjuden och granskad. Utan det hade du inte ens fått katalogen."

Väntande stod hon där. Hennes blick var genomträngande.

"Vad?" Min röst rullade över av nervositet.

Suckande överdrivet drog hon fram fler dokument från mappen hon bar under armen. Vid det här laget hade vi nått källarplanet och framför oss låg den vanliga hyreskällaren. Rebecca gick ut ur hissen och svängde höger ner i korridoren. "Komma!" var allt hon sa.

2 Källaren

Det ljöd fotsteg från vänster. En ung brunett kvinna, i början av 20-årsåldern, med gröna ögon, lös blå tröja, rosa träningsbyxor och rosa badtofflor kom ner i korridoren med en full tvättkorg. Rebecca vände sig om, "Hej Fredi!"

Brunetten lutade huvudet. "Färskt kött?" hon frågade.

Rebecca log, men hennes leende nådde inte hennes ögon. "En ny hyresgäst, - kanske. Vi löser det nu."

Brunetten nickade och trängde förbi mig till hissen. Plötsligt gled tvättkorgen ur hennes händer. Jag böjde mig snabbt ner för att hjälpa henne plocka upp tvätten. Det var dyrbara underkläder i den.

"Om jag var du skulle jag vända tillbaka nu och glömma att jag någonsin varit här!" viskade hon till mig, ryckte den svarta sidenlappen ur min hand och gick in i hissen utan att se tillbaka.

Jag rätade på mig och tittade på Rebecca som väntade på mig några steg bort. Hon viftade otåligt med sina papper och pekade på en dörr. "Kommer du?" Hon verkade inte ha hört något. Tveksamt följde jag efter henne. Vi gick in i ett litet rum, sparsamt möblerat med ett bord, tre stolar och en TV.Rebecca stängde dörren. "Du kan vänta här om tvätten inte är klar än. Däremot är det absolut förbjudet att röka här." Hon pekade på rökdetektorn i taket.

"Jag röker inte", svarade jag kort.

Rebecca nickade. "Okej, jag glömde."

Förvånad Tecken på att han vill ha sex jag på ett ögonbryn. Rebecca drog upp en stol och satte sig vid bordet. Med vänster hand pekade hon på sätet mitt emot. Avslappnat förklarade hon: "Jag sa ju till dig, ingen får en inbjudan här utan att bli screenad. Och nu kommer punkten där du kan ställa de sista avgörande frågorna och även svara på mina frågor!"

Tusen frågor rusade igenom mitt huvud och jag visste inte vilken jag skulle ställa först.

"Okej, jag ställer frågorna då," öppnade Rebecca efter en kort väntan. "Den viktigaste frågan först, vill du ens veta mer. Du kan bara säga nej nu, stå upp, vi Rolig Ass Novell hand, jag tar dig till ytterdörren och du kommer att glömma vad jag har varit berättade för dig de senaste fem minuterna. Jag har aldrig sagt det och du kommer aldrig att berätta för någon om det. Du får gärna berätta allt annat, så klart," pekade hon uppåt med ett leende. "Det är inte som att det är en hemlighet. Om du tror att det finns någon som är intresserad av en lägenhet med källare, varsågod", lät betoningen på ordet "källare" konstigt från hennes mun. "Kontakta mig, ge mig deras namn, ge oss detaljerna, så får vi se om du får ge en rekommendation eller inte. Givetvis blir det en liten provision om ett hyreskontrakt tecknas!"

Hon knackade med pekfingret på pappren framför sig.

"Det här är ett remisskontrakt som jag erbjuder dig för det nu. Det kan tjäna dig något, men inte mycket, och definitivt inte säkert."

"Måste de vara berättigade till rummen också, eller vanliga camgirls?"

Rebecca log som om jag skämtade.

"Vi kan såklart gå upp till mitt kontor, du skriver på standardhyreskontraktet för din lägenhet, gör din grej och du är duktig."

Jag skrattade ut, "Jag har inte råd alls, jag skulle aldrig få in det som camgirl, vad ni tar i hyra."