Roller Girl

Som litet barn var jag stor och knubbig. Inte fet, men definitivt överviktig. När jag växte behöll jag storheten och till viss del knubbigheten. Min mamma brukade ha på mig överdimensionerade kläder på grund av teorin att de maskerade min knubbighet. Det gjorde de inte – de fick mig bara att se tjockare ut. Ändå fick jag för vana att bära saker som var lösa och bekväma.

Under tonåren behöll Girl Talk Thats My Dj min storlek och sakta men säkert förvandlades knubbigheten från valpfett till kött och muskler, en hel del muskler eftersom jag gillade att träna. Naturligtvis var jag känd för att vara den där tjocka ungen och folk verkade inte märka att jag inte längre var tjock. Nya bekantskaper märktes men inte de som känt mig i flera år.

Jag var runt nitton och skar genom en park på vägen hem. Ungefär halvvägs genom parken hörde jag några röster, manliga och kvinnliga. Det som lockade min uppmärksamhet var det lilla faktum att de kvinnliga rösterna låter upprörda och nervösa. Mansrösterna var högljudda och en bagatell hectoring.

När jag gick bort från stigen och genom några buskar upptäckte jag att tre pojkar hade räddat ett par unga älsklingar och satte hårda ord på dem. Flickorna protesterade och deras protester ignorerades. Jag bestämde mig för att kliva in.

"Åh, killar, tjejerna verkar inte vilja ha din uppmärksamhet. Varför inte backa och lämna dem ifred?"

De fem vände sig om för att titta på mig. Tjejerna förhoppningsvis först men sedan inte fullt så hoppfullt eftersom de kände igen den feta ungen. Debbie och Vicky hade länge känt och hånat mig från när jag började skolan. De hade aldrig varit knubbiga och hade ingen sympati för oss som hade varit det.

De tre pojkarna kände jag inte men jag kände typen. De gav mig föraktfulla blickar, nästan hånfulla mot mig. Okej, nej nästan om det. De var definitivt hånfulla.

"Vad fan är det för dig?" krävde en av dem.

"Vänner till mig", sa jag och log och log ännu mer när jag såg att det här var en nyhet för tjejerna.

"Så?" kom den hånfulla repliken.

"Så låt dem vara ifred", sa jag och log fortfarande, men satte lite grus i rösten och samtidigt böjde jag tyst mina muskler, stod lite mer upprätt och andades in för att expandera bröstet. Trots att jag log hade jag gått från potentiellt offer till potentiellt problem.

"Tre av oss, en av er," observerade Davis Mouth Gag som pratade för dem. "Varför tar du inte en vandring?"

"En är allt du behöver om det är rätt," observerade jag.

Jag kunde nästan se att deras självförtroende ersattes med tvivel. Jag var inte numrerad men fortfarande villig att utmana dem. Antingen var jag dum eller så visste jag något som de inte visste. Det var att inte veta vilken som gjorde dem nervösa.

En av de tysta tog fram en kniv och höll upp den för mig att se. Mitt leende blev bara bredare medan jag gjorde en anteckning om att ta ut honom först.

"Snygg kniv", sa jag till honom. "Jag kan bara behålla det som en trofé."

Vi hade nått ett litet dödläge. De var helt enkelt inte spel för att attackera mig och jag skulle verkligen inte attackera dem. Vi stod alla bara där några ögonblick.

"Jag skulle vilja säga att det här har varit roligt men jag skulle ljuga", sa jag. "Kom igen, tjejer annars kommer vi sena och jag vet bara att jag får skulden."

Jag ryckte på huvudet och indikerade att de skulle gå med mig, och de gick förbi pojkarna och över mot mig. Ett ögonblick trodde jag att pojkarna kunde försöka stoppa dem, men jag som stod och såg stora, farliga och obekymrade ut och höll dem tillbaka. Av någon anledning är en stor man som ler nervös när du befinner dig i en omtvistad situation.

Jag eskorterade tjejerna tillbaka genom buskarna till huvudstigen och höll ett öra borta ifall pojkarna skulle komma efter oss. Det enda jag hörde var några svordomar och några inte så beslöjade hot om vad som skulle hända om jag korsade dem igen.

"Vart bort, tjejer?" Jag frågade.

"Vad?" frågade Debbie och såg förvirrad ut.

"Ah, det betyder vart är du på väg," förklarade jag och insåg att Debbie inte var den ljusaste glödlampan. "Om du bryr dig om att leda vägen så följer jag med bara för att se till att dina vänner inte gör det."

"Vi vet vad det betyder", snäste Vicky, som förmodligen gjorde det. "Vi behöver inte att du följer oss."

"Bryr mig inte", svarade jag. "Jag följer i alla fall. Trava nu så ska jag inte störa dig med mitt tomma pladder."

"Du går inte med oss", sa Debbie.

"Jag tänker inte. Jag sa att jag skulle följa med. Bättre landskap på det sättet."

Båda flickorna stirrade på mig och vände sig sedan om och marscherade iväg med högt höjda huvuden, ignorerande tråket som följde efter dem. De tog ungefär tre steg och sedan rörde Vicky Debbies arm och båda stannade och vände sig.

"Jag är ledsen," sa Vicky. "Vi tackade inte och det borde vi ha gjort. Vi kunde ha varit i mycket problem om du inte hade kommit så tack."

"Ja, jag antar," tillade Debbie. "Du tog en chans dock. De där tre kunde ha pulveriserat dig, du är så fet."

"Det är sant, men medan de misshandlade mig kunde ni två ha sprungit iväg. Det förnekar hela deras anledning till att slåss."

Tjejerna såg ganska imponerade ut över min potentiella självuppoffring, men jag kände att jag borde göra dem besvikna.

"Oroa dig inte för mycket om det. Om det hade kommit till ett slagsmål skulle jag ha gjort pulveriseringen och de visste det. Varför tror du att de backade. Jag är inte riktigt så tjock som vissa tror. "

"Jasså?" sa Debbie i en ton som jag bara kunde beskriva som otrolig. Hon tog ett par snabba steg mot mig.

"Vad kallar du det här då?" frågade hon och petade mig i magen.

"Muskel", sa jag medan hon skrek efter att ha nästan brutit fingret mot mina spända magmuskler.

Vicky kom fram med ett roade leende på läpparna. Hon pressade också min mage, men lite försiktigare.

"Jag går med på det", höll hon med. "Muskel. Du har tränat."

"I ganska många år. Ska vi fortsätta?" Jag indikerade att de skulle fortsätta på sin väg.

Det gjorde de men tyvärr insisterade de på att jag skulle gå med dem.

"Vi går inte på gatan när du följer med, ögonen klistrade vid våra rumpor," sa Vicky.Jag tror inte att Debbie skulle ha haft något emot det men Vicky var chefen i det paret.

Jag såg dem hem och gick min väg, kände mig dygdig för att ha gjort en god gärning.

Jag tänkte inte mer på händelsen och blev ganska förvånad när jag slog upp dörren på lördagseftermiddagen och hittade Debbie och Vicky som stod där. Jag bjöd artigt in dem och in kom de.

"Är dina föräldrar hemma?" frågade Vicky. "Vi borde säga hej till dem om de är det."

Jag skakade på huvudet. "Nej, de är ute för dagen. Vet inte när de kommer tillbaka. Ah, vad kan jag göra för dig. Har de där tre idioterna stört dig igen. Om de gör det går jag och tar en chatta med dem."

"Nej, vi har inte sett dem sedan dess. Skulle du inte hamna i problem om du gick och letade efter dem?"

"Visst inte," sa jag föraktfullt. "Om jag behövde slåss mot dem skulle jag se till att det var självförsvar. Jag kan inte klandras för vad som händer om någon attackerar mig."

"Du, ah, verkar lite säker på att du skulle kunna hantera dem. Det finns tre av dem."

"Fem, faktiskt. De är en del av ett lokalt gäng. När det gäller att vara självsäker, ja. Två i gänget känner mig och de kommer att varna de andra tre bort. De kommer absolut inte att göra något för att hjälpa dem."

Debbie såg förvirrad ut men Vicky gav mig en misstänksam blick.

"Hur känner du dem?" krävde hon.

"Ted och James går till min kampsportsdojo. De vet vad jag kan göra."

"Äger du en kampsportsdojo?" frågade Debbie.

"Nej. När jag säger min menar jag den jag tränar på", förklarade jag. "Hur som helst, tänk bara på att om de stör dig kommer jag att sätta stopp för det."

"Min hjälte", sa Vicky med en döende röst.

"Ja, ja," sa jag hånfullt. "Ah, du har inte sagt varför du kom hit."

"Behöver vi en anledning?" frågade Vicky.

"Inte där jag är orolig. Glad att se dig när som helst. Det är bara det att jag har ett lömskt sinne och det säger till mig att du vill ha något."

Båda tjejerna fnissade vilket jag ansåg vara misstänkt.

"Du oroar dig för ingenting," sa Debbie."Vi är bara här för att upprepa vårt tack för att du kom till vår hjälp häromdagen. Det var allt."

"Så sant", instämde Vicky. Hon stannade en stund och fortsatte sedan. "Även om vi var förbryllade över något."

Jag gav vad jag ansåg vara en hjälpsam blick och väntade.

"Michael, vi har alltid haft den här bilden av dig som en tjockis som inte skulle drömma om att hamna i ett slagsmål. Om vi ​​skulle tänka på dig och slåss skulle det vara i stil med mobbare som sparkar runt den feta ungen. Nu vi har fått dig att rida upp på din vita häst och jaga bort våra fiender."

"Ehm, Vicky, han hade ingen häst," sa Debbie. "Han gick."

"Det är ett tal, Debs," sa Vicky. "Var var jag nu. Åh, ja. Förutom att vi verkar böja muskler som vi inte trodde att du hade så bröt du nästan Debbies finger när hon petade dig. De två bilderna passar helt enkelt inte och vi känner oss lite förvirradeså vi kom runt för att se vad som var vad."

"Lätt att svara. Jag gick med i en dojo när jag var tretton. Mycket träning hjälpte till att ta bort valpfettet och lät mig fylla på. Det var allt."

"Det är allt, säger han. Ord betyder ingenting. Ta av ditt tält och visa oss. Varför har du tält på dig egentligen?"

"Vanan, antar jag. Min mamma brukade ge mig stora kläder för att dölja min fyllighet."

"Det fungerade inte. Din topp?"

Jag ryckte på axlarna och tog av mig toppen. Allt jag hade under den var en singel och den var ganska tight, vilket visade min muskelstruktur.

Flickorna tittade på mig och sedan på varandra.

"Imponerande", sa Första gången instämde Debbie. "Jag slår vad om att han skulle ha slagit snoppen ur de där killarna om de hade försökt slåss. Synd att de inte gjorde det. Jag hade älskat att ha sett det."

"Tänk på, jag är inte den enda som har förändrats. När du var tretton var ni båda platta som brödbrädor. Absolut inte så nu. Ska du ta av dig dina skjortor så att jag kan se skillnaden?"

Båda tjejerna rodnade och Debbie skakade på huvudet medan Vicky såg eftertänksam ut.

"Varför inte. Det gör jag om Debs vill."

"Jag kan inte," väste Debbie. "Jag har ingen bh."

Sättet som hennes bröst hade vinglat runt hade jag redan gissat det.

"Det är okej", sa jag oskyldigt. "Om det oroar dig är jag säker på att Vicky kommer att ta av sig också."

"Åh, ska jag?"

"Vet inte. Kommer du?"

Tjejerna tittade på varandra och började sedan viska och fnissa. De vänder sig äntligen tillbaka till mig.

"Okej, men det är allt som kommer av, Diskussionsforum för vuxna du måste ta av dig din singlet."

Jag ryckte helt enkelt på axlarna och tog av mig min singel. Jag hade inget emot att vara barbröst, speciellt om det betydde att tjejerna skulle vara det.

De tjatade lite men sedan började Vicky ta av sig blusen. Debbie väntade tills blusen lossnade och hon sträckte sig runt bakom sig för att haka av sin behå. Vid det laget svalde Debbie nervöst och lyfte upp och av sin t-shirt. Vicky lutade sig bara lite framåt och lät sin behå falla nerför armarna och satte den ovanpå sin blus som hon har tappat på en stol. En rodnande Debbie la sin topp till kläderna och tittade överallt utom på mig.

Jag tittade på tjejerna och en mycket attraktiv syn de gjorde. Fyra underbara bröst som studsar något av sina rörelser, helt vita och med rosa toppar. Bröstvårtorna ganska uttalade, märkte jag. Förmodligen från hetsen av att bli halvt avskalad framför mig.

"Snygga muskler", sa Vicky med ett fniss. "Har du något emot om jag känner dem?"

"Inte alls. Vad sägs om dig, Debbie. Vill du känna dem?"

Hon rodnade och nickade snabbt men verkade fortfarande lite nervös så jag tänkte att det var bättre att hjälpa henne. Jag tog ett steg mot henne, händerna på hennes midja, och drog henne mot mig, hennes bröst tryckte hårt mot mitt bröst. Jag kunde känna de där brösten så jag var helt säker på att hon kunde känna mina muskler.

"Det här var inte vad vi menade," sa Debbie med ett vrål och Mat utan transfett ifrån mig.

"Mitt fel", erkände jag. "Vicky?" Jag vågade tyst på henne att vägra pressa sig mot mig. Hon gav mig en kvinnlig blick som sa "du lurar ingen" men gjorde inte motstånd när jag drog henne mot mig.Hon skrek inte men efter ett par ögonblick drog hon sig ifrån mig.

Jag fortsatte att spänna mina muskler och lät dem bukta. De var inte muskler av tyngdlyftande typ, men de var tillräckligt stora och hårda. Flickorna gick vidare och klämde på mina muskler och manade på dem för att testa sin styrka. För min del sträckte jag mig upp och tog ett bröst i varje hand för att testa deras mjukhet och form och fann att de uppfyller alla mina krav.

Debbie rodnade medan jag strök hennes bröst medan Vicky bara höll ett litet leende igång. Den där tjejen gjorde mig nervös. Med rätta, visade det sig, när hennes hand stängde sig över min erektion. Visserligen var det i mina byxor, men hon höll i den och testade för att se hur det var.

"Ehm, Vicky, det är ingen muskel", påpekade jag.

"Är du säker. Jag menar, du böjde dina muskler för att göra dem hårda och det här är svårt. Vad tycker du, Debs?"

Vickys hand trycktes åt sidan när Debbie omedelbart tog tag.

"Du har rätt", höll hon med. "Hur löser vi detta?"

"Ta en närmare titt kanske?"

Debbie höll tydligen med eftersom hon redan höll på att dra ner mina byxor. Jag hade inte riktigt en chans att stoppa dem. De verkade ganska bestämda. Tja, jag hade kanske haft en chans om jag hade försökt, men av någon anledning misslyckades jag med att anstränga mig för att stoppa dem. Byxor och underkläder gled ner runt mina anklar och min erektion stod högt.

"Inte illa", sa Vicky, "men jag tror att han har rätt. Det är inte en muskel."

"Om det var en muskel skulle det inkludera ett bråck. Jag menar, den verkar ganska svullen. Svullnar inte bråck på en muskel?"

"Något sådant. Jag tror inte att det är ett bråck så jag antar att det inte är en muskel. Den är dock ganska stor, eller hur?"

"Större än vad du kan förvänta dig av en knubbig pojke," erkände Debbie.

De hanterade båda min erektion som om det var deras personliga lek. Jag, jag svettades redan lätt. (Och jag var beredd att börja svära lätt.)

"Får jag påpeka att det nu är din tur?" frågade jag dem.

De gav mig ett par förbryllade blickar.

"Vad menar du?"

"Jag halvt strippad. Du halvt strippad. Jag är nu helt avskalad." Jag gjorde en gest mot dem i en "din tur"-skylt.

"Vad. Du förväntar dig att vi ska strippa. Det gick vi aldrig med på."

"Det är sant, men jag gick inte med på att strippa heller. Du gick bara upp och attackerade mig. Om du vill kan jag göra detsamma mot dig."

"Tror du verkligen att du kan ta tag i oss och ta av oss färdigt?" frågade Vicky.

"En av er, ja. Ni båda, nej."

"Varför inte vi båda?" frågade Debbie.

"För att medan jag klädde av den ena kunde den andra springa iväg. Kan du föreställa dig vad det skulle göra med mitt rykte att behöva jaga en halvnaken kvinna på gatan med byxorna trassliga runt anklarna?"

Fnissande från tjejerna och sedan ville Vicky veta vem av dem jag skulle försöka ta tag i och ta av först.

"Debbie, naturligtvis", sa jag, som om det var det mest naturliga händelseförloppet.

"Varför Debbie. Varför inte jag?" Vicky lät lätt förolämpad.

"Om jag tog tag i dig kan Debbie få panik och bli bränd. Du å andra sidan skulle inte få panik utan skulle försöka hjälpa Debbie, och därmed fortfarande vara tillräckligt nära för att jag ska kunna fånga det."

(Också för att Debbie bar en kjol som lätt kunde lossna, i motsats till Vickys tighta jeans.)

"Um, om du tog tag i oss och klädde av oss skulle du väl inte försöka göra något annat efteråt?" frågade Debbie och lät osäker.

"Du menar att angripa dig eller våldta dig?" Jag rullade ut ordet våldtäkt på ett väldigt snålt sätt. "Jag har ingen aning just nu. Fråga mig igen när ni båda är nakna. Du vet, jag gillar ordet naken. Det verkar ha en sexuell konnotation som ordet naken inte har. Naken tenderar att få mig att tänka på konst och konstnärliga ansträngningar. Så kommer ni att dra av er eller måste jag uppmuntra er?"

"Inte", sa Debbie.

"Nja, jag vill inte att du ska ta av mig men om du tar av Debs så följer jag med det och klär av mig."

"Vicky!" skrek Debbie, följt av ett frenetiskt, "Ingen Michael."

För sent Debbie.Jag hade redan ett tag i hennes arm och öppnade knappen på Öroninfektionsmedel för vuxna kjol. En stund senare och jag tryckte ner den, och den slank snabbt ner till hennes anklar. Jag tog sedan tag i hennes trosor och började sakta dra ner dem. Debbie höll naturligt nog fast i dem.

"Ehm, Debbie, får jag påpeka att om du fortsätter att hålla i dem kan de gå sönder och då skulle du gå hem utan några. Snarare en blåsig dag också."

Debbie gav ett litet stön och gav upp sitt grepp och jag fortsatte att ta ner dem och uppmuntrade henne att kliva ur dem. Sedan tittade jag på Vicky. Hon rodnade och började slingra sig ur jeansen.

De Fin röv och kropp halvvägs nere när hon stannade och stirrade på mig.

"Sudde dig", snäste hon. "Du valde Debs för att du inte var lust att försöka ta av mig mina jeans."

Jag bara log och lät henne fortsätta. Jag märkte att Debbie, medan hon först gjorde en handdans för att gömma sig bakom, hade bestämt sig för att inte bry sig och bara stod där och lät allt hänga ut, och hon såg väldigt attraktiv ut.

Medan Vicky klädde av mig sparkade jag av mig mina egna byxor runt mina anklar. När Vicky rätade på sig stod vi alla där nakna, och förmodligen undrade vi alla vad nästa steg skulle vara.

Det verkade för mig som att Debbie var mycket medveten om att vara naken och lika mycket medveten om att jag också var naken och upphetsad. Tja, jag måste erkänna att det skulle vara ganska svårt att dölja omfattningen av min upphetsning. Den stod ut, kan man säga.

"Ska du försöka förolämpa oss?" frågade hon nervöst.

"Om du med oss ​​menar dig och Vicky så är svaret nej. Du, ja, men inte Vicky just nu."

"Varför inte jag?" krävde Vicky, tydligen förolämpad igen.

"Samma anledning som förra gången. Ta itu med den nervösa först och lita på att du stannar kvar för uppföljningen. Jag är ovillig att nöja mig med en singel när rätt ordning kan ge mig en dubbel."

Jag gav henne en oskyldig blick och hon gav mig en skeptisk.

"Så du säger att du kommer att våldta Debs?"

"Herregud, nej", sa jag chockat. "Förolämpa och reta henne lite men det är så långt jag går om hon inte kommer överens om något annat."

"Jag kommer inte," mumlade en rebellisk liten röst men jag ignorerade det.

"Bara hur tänker du starta detta ofredande?" frågade Vicky.

"Jag väntar bara tills Debbie ligger ner och ser hur det går."

"Kommer inte att hända", kom en annan rebellisk kommentar.

Jag blinkade åt Debbie och lade en hand på baksidan av hennes huvud, precis ovanför hennes hals. Samtidigt drog jag försiktigt min andra hand fram och tillbaka över hennes bröst och njöt av känslan av dem. Så fort jag såg Debbie lyfta en hand för att borsta bort mina händer lyfte jag upp min hand tills den kupade hennes haka.

"Det här är ett gammalt kampsportstrick", sa jag till henne och lutade huvudet något bakåt. Jag stannade inte, bara flyttade hennes huvud fram och ner och dit huvudet går följer kroppen med. Ingen kraft behövs. Bara ett litet lyft och sänk och Debbie låg på mattan och såg förvånad ut.

Jag satte mig helt naturligt på mattan bredvid henne och sträckte ut ena benet så att det Pinup Girl Peruk mellan hennes. Min hand lekte tillbaka med hennes bröst medan hon undrade hur hon hade hamnat i den positionen.

Utnyttjade jag hennes position. Självklart gjorde jag det. Jag lutade mig över henne, min erektion tryckte mot henne, och knaprade på hennes bröst. Samtidigt släppte jag en hand, först gnuggade jag hennes mons men lät den sedan driva längre söderut, täckte hennes vulva och glider mellan hennes läppar, testade vattnet, kan man säga.

Debbie försökte knuffa bort mig och klagade på orättvis taktik men jag ignorerade det. Jag blev glad över att se att Vicky bara fnissade och ignorerade Debbies begäran om att Vicky skulle hjälpa henne.

Jag fortsatte att kyssas och röra och smeka och jag kunde känna hur Debbie svarade även om hon förmodligen skulle förneka det. När jag kände hur hon tryckte sin fitta fastare i min hand trodde jag att tiden var mogen.Jag använde en fot för att flytta hennes ben längre isär, placerade mig så att jag lätt kunde flytta mellan dem. Från utseendet på Debbies ansikte visste hon exakt vad som skulle hända och visste inte vad hon skulle göra.