Möt internationella standarder ryska tjejer

Det var morgonen efter. Eller, för att vara mer exakt, det var eftermiddagen efter morgonen efter. Klockan var redan över middagstid när de vaknade.

"Jag tror att vi bevittnade slutet på en era," sa Conrad till flickan som låg bredvid honom. "Jag tror att gårdagen kan ha varit just det: den sista natten." Flickan -- Annie. Var det hennes namn. -- log och sträckte sig efter Conrads slappa kuk.

"Det roliga är. jag hade en känsla", sa Conrad. "Jag hade en känsla av att det hela var på väg att ta slut. Ingenting varar för evigt, eller hur. Jag borde ha vetat. Jag borde ha litat på min magkänsla. Gjorde några affischer. Sålde några biljetter. Med tiden kan de ha blivit samlarobjekt. Det som började i San Fran slutade i kaos.' (Kaos var namnet på etablissemanget där det hade gått lite över styr. Etablissemanget där fred och kärlek hade förvandlats till en allsmäktig punch up.)

"Vem skulle ha gissat, va. Och nu är stycket som var fred redan ett avlägset minne. På måndag måste vi putsa skorna och gå och skaffa jobb för mannen. Och så skrattade Conrad. "Men fy fan, var det inte kul så länge det varade?"

Medan flickan skötte hans hårdnande kuk tittade Conrad i taket och undrade vad han skulle göra härnäst. Conrad var inte emot tanken på ett riktigt jobb. Faktum är att han nästan gillade tanken på ett riktigt jobb. Förutom allt annat skulle det vara trevligt att ha en vanlig lönecheck. Bandet började få några bobbar, men det var knappast en pålitlig inkomst.

Conrad ville inte ha ett tråkigt jobb. Hans farbror hade sagt att han kunde lägga ett ord på slakteriet. 'Få betalt medan du lär dig ett yrke. Slakteri. En ganska användbar handel, slakt. Folk måste alltid äta, hade Conrads farbror sagt till honom. Men slakteriet var bara ytterligare en fabrik. En fabrik för tillverkning av biffar och kotletter och söndagsstek. Conrad tyckte inte om idén att arbeta i en fabrik. Conrad såg sig inte slita i en av William Blakes mörka sataniska kvarnar.Det måste säkert finnas något bättre än det.

"Vi ska ta en dusch och sedan gå över till Örnen," sa Conrad till flickan efter att hon hade fört honom till en slentrianmässig orgasm.

(Det visade sig att flickan hette Annie. 'Jaha. Annika,' sa hon. 'Men alla kallar mig Annie.') 'Örnen. Vad är Örnen?'

'Det är en pub. The Spread Eagle.' Conrad sträckte ut armarna som en fågelvinge, rynkade pannan och kikade ner på näsan. 'Söndagspuben. Marylebone Lane. Vi kan ta en pint och läsa tidningarna.

Det var när de var på puben – åt öl och läste söndagstidningarna – som Conrad såg annonsen. Grafisk formgivare/Illustratör sökes till klädföretag. Ansök skriftligen och bifoga prov på senaste arbete. Förmodligen skulle det vara en fabrik inblandad någonstans. Men det skulle inte vara som en köttfabrik. Eller en ammunitionsfabrik. Det var knappast troligt att det var en mörk satanisk kvarn. Och Conrad kunde rita. Han kunde designa. Han kunde göra illustrationer. Han hade hoppat av konstskolan. Men han kunde ändå rita.

Conrad tog fram sin röda schweiziska armékniv och skar ut annonsen. "Jag tror att jag ska gå och jobba för ett klädföretag", sa han till Annie.

Annie rynkade pannan. 'Ett klädföretag. Du menar en klädbutik?

'Nej. En tillverkare. Fast jag kommer inte att göra någonting av tillverkningen.

Annie nickade. "Vad ska du göra?"

'Jag är inte säker. Rita saker. Jag tror. Vi får se.

"Betyder det här att du inte kommer att vara med i bandet?"

Conrad skakade på huvudet. 'Jag tror inte det. Jag tror inte att det blir något band längre. Jag tror att igår kväll var. sista natten. Den sista valsen.'

"Hur är det med de andra?"

"Jag vet inte," sa Conrad till henne. "Du måste fråga dem."

I högen av söndagstidningar låg ett kasserat modebilaga. Hur du ser bäst ut i höst. Främst miniklänningar och byxkostymer. (Det var 1967. Miniklänningar och byxkostymer var väldigt "in" 1967.) frågade Conrad bartendern som höll på att städa.

"Vad hände med ditt öga?" frågade bartendern. "Ser otäckt ut."

"Ett gäng killar gillade inte musiken vi spelade", sa Conrad till honom.

"Vad spelade du?"

'Psykedelisk rock. Dörrarna. Jefferson flygplan. The Moodys. Sådana saker.

Barmannen nickade.

'Jag tror att killarna hade väntat på lite gammaldags rock'n'roll. Tommy Steele. Lille Richard. Du vet, sa Conrad. Eller skiffla, antar jag. Lonnie Donegan kanske.

Barmannen nickade igen.

"Ändå. OK om jag nickar reklambilagan?"

"Det är tjejgrejer", sa bartendern. "Jag fick dig inte för en Nancy."

"Inte för mig, eejit," sa Conrad. (Conrad hade ingen aning om varför han plötsligt hade blivit helt irländsk.) "För min syster."

'Din syster. Det är okej. Tror inte att någon annan kommer att vilja det. Det är bara mer skräp som ska slängas.

'Tack.' Conrad vek ihop tillägget och la in det i sin jacka.

'Din syster?' sa Annie.

Conrad flinade. "Jag har faktiskt ingen syster. Men jag måste rita lite, eller hur?

'Gör du?' frågade Annie.

Den natten satt Conrad uppe till halv två och ritade några av kvinnorna i reklambilagan. Nästa morgon skrev han ett brev och skickade brevet och ritningarna till adressen i White City. Strax före klockan fem fick han ett telefonsamtal från en kille som sa att han hette Jerome Lyttleton.

"Vi har tagit emot din ansökan," sa Jerome Lyttleton. 'Mycket intressant. Mycket intressant. Vi borde prata. Du och jag. Hur är du placerad. Kanske imorgon. Vi skulle vilja flytta snabbt.

'I morgon. Umm. Jag skulle kunna göra imorgon. Nämn bara en tid och plats, sa Conrad.

Jerome sa att han var tvungen att delta i ett möte på Selfridge's vid tvåtiden. Vi kanske kan träffas för en kopp kaffe efter det. Selfridge's är väl inte långt ifrån dig?'

"Precis runt hörnet", sa Conrad. 'Typ.'

De kom överens om att träffas i kaféet på Selfridge's klockan halv tre.

Conrad bar sina mörka glasögon. Förhoppningsvis skulle Jerome inte lägga märke Samling lesbiska strumpbyxor hans blåöga.

Jerome Lyttleton var en liten man. Propert. Väldigt snyggt. Och han hade ett nervöst leende. Mer av ett ryck än ett leende. 'Jag gillar ditt arbete. Jag gillar det mycket, sa han. 'Vi behöver någon som kan lite av allt. Lite design. Lite illustration. Som varumärke måste vi ses som moderiktiga. Även om det inte är för moderiktigt. Vi är varuhus snarare än Carnaby Street. Jobbade du för Millie Markham. han frågade.

"Millie Markham?"

'Ja. Jag tänkte på ett par av dina illustrationer.'

'Åh. Bara, umm, du vet. typ frilans, sa Conrad till honom. 'Armlängds avstånd.'

Jerome Lyttleton nickade. "Ja", sa han. 'Ja. Tja. Jag antar att du vill veta om lönen och villkoren. Paketet som Jerome Lyttleton föreslog var mer än acceptabelt. Mer än acceptabelt. Mycket bättre än bandet. Även en bra vecka.

"Jag ska bli illustratör," sa Conrad till Annie när han kom tillbaka till lägenheten. Och en designer. Jag kanske till och med får skriva något reklamexemplar. Jag måste nog träna på den delen. Jag har faktiskt aldrig skrivit reklamtext förut. Men det kan inte vara så svårt. Löfte skrivet stort. Var det inte vad Sam Johnson sa?

"Betyder det att du inte kommer att vara med i bandet längre?" sa Annie.

'Nej. Bandet var kul så länge det varade, men. nej.'

"Jag borde nog gå hem", sa Annie. "Jag har inte varit hemma sedan i fredags."

"Vi kan gå och hämta en kines först," sa Conrad. "Lite av ett firande. Gillar du kinesiska?

"Jag är inte säker", sa Annie. "Vi har inte mycket kinesisk mat i Norge."

'Norge. Är det där du kommer ifrån. frågade Conrad. "Jag trodde att du var från Finland."

På torsdagsmorgonen (Conrad var inte säker på varför de hade kommit överens om att han skulle börja på torsdag) tog Conrad Central Line från Marble Arch ut till White City. Klädföretaget hade sina kontor ute nära Queens Park Rangers hemmaplan. Loftus väg.

Marknadsförings- och marknadsföringsavdelningen låg i den främre delen av en liten byggnad på ena sidan av huvudbyggnaden. (Baksidan av byggnaden inhyste fyra maskinister som utgjorde provplaggen.)

"Vi tar en kaffe, och sedan tar jag dig bredvid och presenterar dig för några av människorna," sa Jerome. 'Jag är inte säker på vem som kommer att vara där. Bröderna, förmodligen. Några av de andra. Vi ger dem en halvtimme, och sedan ska vi gå och se vem som är där.

"Bröderna" var Roy MacGregor, Mac Fashions general manager, och Malcolm MacGregor, chefsdesignern. Jerome presenterade också Conrad för Colin Farley, den nationella försäljningschefen. Colin Farley var en man med drag av en råtta från ett barns bilderbok. – Vi måste ses som moderiktiga. Men inte för moderiktigt, sa Colin Farley till Conrad och tittade upp och ner på honom. "Vi är inte Carnaby Street. Våra viktigaste kunder är inte heller, som du felaktigt kan anta, kvinnorna som så småningom bär plaggen. Våra viktigaste kunder är varuhusköparna. De bestämmer vad som ska köpas. Och när varorna väl finns i lager är det deras ansvar att flytta den vidare.' Och han log ett litet råttliknande leende.

På väg tillbaka till marknadsförings- och kampanjavdelningen presenterade Jerome Conrad för en kvinna som verkade fortfarande ha på sig sin morgonrock. 'Conrad, träffa Sonja. Sonja kommer att vara din modell. När du behöver en. Men du måste dela henne med designavdelningen.

'Åh. Är du vår nya artist. sa Sonja. 'Spännande.' Conrad var inte säker på varför det var spännande. Men Sonja verkade trevlig nog. Och att ha en levande modell skulle vara intressant. Sedan han lämnade konstskolan, när Conrad hade behövt referenser till figurteckningar, hade han främst använt fotografier från tidningar eller tidskrifter.

"Så, vad vill du att jag ska göra?" frågade Conrad.

Jerome rynkade pannan. Men sedan log - som om han precis kommit ihåg något. "En av de yngre säljarna tycker att vi borde ha ett varumärke för butikerna", sa han.'Något för de yngre kvinnorna. Något lite mer, ja, trendigt.'

'Trendig?'

'Ja. Men inte för trendigt. Carnaby Street utan att vara Carnaby Street. King's Road utan att vara King's Road. Vi måste utveckla ett koncept. Ett namn. En etikett. En blick. Kanske något lite psykedeliskt. Men inte för psykedeliskt. jag vet inte. Men jag tänker att du kanske. Du vet. kanske med din bakgrund. Du kanske kunde.'

När Conrad kom tillbaka till lägenheten den kvällen fick han ett telefonsamtal från Micky, bandets typ av manager. 'Var har du varit. Jag Psp-porrwebbplats försökt få tag på dig hela dagen, sa Micky. 'Jag har en spelning till dig. Tre nätter. I Manchester.'

"Jag gör det inte längre," sa Conrad. Jag sa till Rudi. Jag har ett jobb.

'Åh. Leker du med någon annan?

'Nej. Jag jobbar. Jag har ett ordentligt jobb. Med ett klädföretag.'

'Gör vad?'

'Det här och det där. Ritning, främst.'

'Teckning?'

'Ja. Illustrationer. Sånt.

'Jag trodde att du precis gick på konstskola för festerna. Och tjejerna.

'Ja. Det gjorde jag också. Det visade sig att jag var ganska bra på konsten också.'

"Så, vem ska spela bas?" frågade Micky.

'Vet inte. Prata med Jacko. Jag tror att han känner någon.

"Men du var bra", sa Micky.

"Jag tror att det är över med fred och kärlek", sa Conrad. Jag kanske lär mig spela jazz. Jag gillar verkligen det Eberhard Weber gör. Och Charlie Mingus. Jag tror att du kanske gillar Charlie Mingus. Prova "Bättre få det i själen". Men under tiden gör jag teckningar.

När Conrad kom till Mac Fashions morgonen därpå var Sonja redan där och väntade på honom. Hon var återigen klädd i sin handduksbadrock. "Behöver du mig idag?" hon frågade.

'Ehm. inte säker. Inte riktigt säker på var jag är på väg, sa Conrad till henne. "Jag försöker fortfarande lösa saker."

"Designkillarna har alla åkt till någon tygmässa på Earl's Court", sa Sonja. "Om du vill rita mig, skulle nu vara ett bra tillfälle."

Conrad bara nickade.

"Varför gör jag inte kaffe till oss medan du tänker på det", sa Sonja. Longmint 9 Inch Cock Self press.' Och hon skrattade.

Sonja var något äldre än Conrad. Trettio kanske. Det var svårt att säga. Hon var lång och smal, men inte smal. Och även klädd i sin morgonrock gick hon som om hon lutade sig lite bakåt.

"Berätta om designkillarna", sa Conrad när Sonja kom tillbaka med kaffet.

'Vad vill du veta?'

'Hur fungerar det?'

'Ja, jag antar att man kan säga att Mr Malcolm är den tekniska killen. Han brukade vara skräddare. Det är han som ser till att saker faller och passar som de ska. Men de flesta av idéerna kommer från Larry och Dinah. Larry är Mary Quant i laget. Förutom att han är en kille förstås. Vissa av hans idéer är en bit ut för Mac Fashions återförsäljare, men på sistone har det pratats om att ha ett andra varumärke. För butikerna. Något lite trendigt.

Conrad nickade. 'Ja. Det är vad Jerome vill att jag ska arbeta med. Det låter som om jag behöver prata med Larry.'

Dinah sa att du var med i ett band, sa Sonja.

'Ja. Jag var.'

"Det måste ha varit ganska coolt", sa Sonja.

"Ett tag", sa Conrad till henne. "Men du måste ha mycket tur."

"Hade ditt band tur?"

'Några. Men inte tillräckligt. Inte riktigt.'

Efter att de hade kaffet klart frågade Sonja Conrad om han hade bestämt sig.

'Bestämt mig?'

'Ja. Ska du rita mig?'

"Jag antar att jag kunde," sa Conrad. "Jag har inte provat att rita efter en levande modell sedan jag slutade på konstskolan."

"Jag är live", sa Sonja. Och hon skrattade.

"Var ska vi göra det?" frågade Conrad.

"Ateljén", sa Sonja.

'Studion?'

'Utan baksidan. Bredvid provrummet. Det finns ljus och allt.

'OK.' Conrad tittade på sin klocka. "Jerome kommer inte på en timme till." Och så tog han upp ett layoutblock, ett par pennor och en handfull tuschpennor och följde Sonja ut på baksidan. Rummet var litet, men det hela var inrett med lampor och en värmare och några rekvisita.Det fanns också ett ställ med kläder. 'Vad ska du ha på dig?' frågade Conrad.

"Behöver jag verkligen inte ha på mig något, eller hur?" sa Sonja. Och hon skrattade när hon knöt av morgonrocken och tog av den, och sedan knäppte hon upp sin bh.

'Ha. Livsteckning, sa Conrad. 'OK. Varför inte?' Conrad såg sig omkring i rummet. Han behövde en rekvisita av något slag. Det fanns en böjträstol. Conrad placerade den framför cyklorama. Sedan flyttade han ett par av de höga lamporna. "Kanske om du bara står bredvid stolen", sa han. 'På vinkeln. Och placera din hand på toppen av stolsryggen.'

Sonja tryckte ner sina trosor till knäna och lät dem sedan falla till marken.

Conrad log. Du kunde ha lämnat dem kvar, sa han.

"Du kan lika gärna få full effekt", sa Sonja till Ryska federationen överväger fall. Och hon sparkade skickligt sina nedfallna trosor åt sidan, där hon hade placerat sina andra plagg.

"Kanske bara vända på huvudet lite", sa Conrad. "Så att du tittar mot dörren."

'Så här?'

'Ja.' Och Conrad började rita.

"Var du sångaren i bandet?" frågade Sonja.

'Nej. Jag spelade bas. Elbas.'

"Är det svårt?"

'Svår. Hmm. det är nog svårt om man inte vet vad man gör, sa Conrad.

"Varför skulle någon spela bas om de inte visste vad de gjorde?" frågade Sonja.

'Jag vet inte. Men många verkar göra det. Många förmodade basister spelar bara ackorden utan att riktigt höra baslinjen. Utan att egentligen tillföra något.'

"Och om du inte hör det kan du inte spela det?"

"Något sådant", sa Conrad.

Under de kommande tjugo minuterna eller så pratade Conrad och Sonja fram och tillbaka och Conrad gjorde märken på ritpappersblocket, först med en penna och sedan med en mejselkantad filtmarkör. Och så stannade han, slet försiktigt bort sidan från blocket och räckte den till nakna Sonja.

'Oj. Du är riktigt bra, sa hon.

Conrad log. "Men nu borde jag göra lite ordentligt arbete. Och du borde ta på dig några kläder.Jag tror att Jerome kan bli lite nervös om han kommer tillbaka och ser dig så.'

"Du är riktigt bra", sa Sonja för andra gången. "Varför gör du inte bara sådana här saker."

"Jag måste försörja mig", sa Conrad. 'Så enkelt som det.'

"Folk skulle betala för en sådan här teckning."

"Fem bob", sa Conrad. "Hur långt kommer det att gå?"

Sonja tog en ny titt på teckningen och gick sedan för att lämna tillbaka den till Conrad.

'Nej. Det är din, sa Conrad.

'Är du säker?'

Ta bara på dig några kläder innan Jerome kommer tillbaka. Jag vill helst inte bli sparkad innan jag får min första lönecheck.

När Conrad kom tillbaka till sin lägenhet den kvällen väntade Jacko på honom. "Micky säger att du jobbar för en klänningsaffär," sa Jacko Tjejer vill ha sex nu en rynka pannan.

"Inte riktigt," sa Conrad. 'Ett klädföretag. Gör illustrationer och sånt.'

"Micky har gett oss en spelning i Manchester."

'Ja. Han sa.'

"Riktigt pengar", sa Jacko.

Conrad nickade. "Men bara i tre nätter."

"Det är en början", sa Jacko.

"Jag är trött på att vara fattig", sa Conrad till honom. 'Det är okej ett tag. Men inte på månader i taget. Dessutom tror jag att jag är mer intresserad av jazz.

"Acker Bilk?"

Conrad skakade på huvudet. 'Charlie Mingus. Ron Carter.'

"Kan du bara komma och göra ett par uppsättningar på The Plainsman i morgon kväll?" sa Jacko. Din andel kommer att vara fyra pund. Och bandet är inte detsamma utan dig.'

"Slättmannen?"

"Nio till tio och sedan elva till midnatt."

"Okej", sa Conrad. "Men det är det."

"Inte Manchester?"

"Inte Manchester."

När Conrad kom till kontoret följande måndag berättade Sonja att hon hade visat hans teckning Cancer orsaka rökning henne för sin man. (Conrad insåg inte ens att Sonja hade en man.)

"Han tycker att du är väldigt begåvad", sa hon.

"Är han en pålitlig domare i dessa saker?"

"Han är arkitekt. Han uppskattar en bra teckning. Han frågade faktiskt om du är tillgänglig för frilansprojekt.

"Jag tror att jag måste ta mig runt det här stället först," sa Conrad. 'Men vem vet?'

Sonja log och nickade.

Inte långt efter att Conrad kom hem på onsdagskvällen ringde Micky igen. "Jag tänkte ge dig en chans till", sa han.

"En chans till för vad?"

"Att bestämma sig för att lämna bandet."

"Jag har redan åkt", sa Conrad till honom.

'Jag vet. Men jag tänkte att du kanske har ändrat dig. Jag tror att jag kanske har en bokning för en musikfestival. Nere i Somerset. Väntar bara på att höra tillbaka.'

Conrad log. "Vince Marley har förutsättningarna för en anständig basist", sa han till Micky. "Men du kanske behöver skaffa en ny förstärkare till honom. Den han har är lite tunn.

På fredagsmorgonen anlände Larry, "Mac Fashions svar på Mary Quant", till marknadsförings- och kampanjavdelningen med en armfull Fetish. "Det är hit vi måste," sa han till Conrad. 'För det nya sortimentet. Det nya undermärket. Eller vad ni killar kallar dessa saker. Jag tänkte, om du hade ett ögonblick så kunde vi få Sonja över och jag ska prata om hur vi tänker.

'Ja. Låt oss göra det, sa Conrad.

'Nu?'

'Ja. Varför inte. Nu är bra.'

Larry ringde tillbaka till designavdelningen för att berätta för Sonja att Conrad var redo när hon var. Och sedan ledde Conrad Larry tillbaka till studion. "Lite annorlunda", sa Conrad, medan Larry lade till armen med kläder i hyllan i studion. "Jag gillar färgerna."

Larry log. "Det gör jag också. Även om jag inte är säker på hur Colin kommer att bli när han ser dem. Jag antar att vi bara får vänta och se.

Sonja kom på rätt sätt och modellerade vart och ett av plaggen: stående, vända, gå och sedan vända sig igen. Och hela tiden (märkte Conrad) lutade sig lite bakåt, hela tiden verkade leda med höfterna.

'Vad tror du?' frågade Larry.

"Tja, jag är ingen expert på damkläder," sa Conrad. "Men jag kan föreställa mig att de är en stor hit bland modemedvetna yngre kvinnor."

Larry nickade och log. Sedan nickade han igen. "Nu behöver vi bara övertyga Colin."